Undersökningar i samband med Morbus Gaucher

Den som misstänks lida av eller redan har diagnosen Gauchers sjukdom fastställd kommer att utsättas för en omfattande undersökning och provtagning. Eftersom få känner till vilka prover som görs, varför de görs och vad de innebär för patienten har vi sammanställt denna information. Vi vet också att prover som normalt inte ska vara besvärande eller speciellt smärtsamma kan vara det om den som utför undersökningen inte visar förståelse för patientens situation eller inte är tillräckligt van eller skicklig.

För att forskningen om Gauchers sjukdom ska kunna utvecklas krävs det att läkare och forskare tillåts ta prover utöver de prover som patienten själv direkt drar nytta av. Alla har dock rätt att vägra sådana prover och bör också göra det om inte läkaren, forskaren kan visa på nyttan av det. Speciellt gäller det prover som kan innebära vissa hälsorisker för patienten.

Blodprover

Blodprover tas i två varianter: kapillärt och venöst blodprov.
Kapillärt blodprov

Ett kapillärt blodprov som tas i fingret ger bl.a. värdefull information om hemoglobinhalten i blodet. En för låg halt ger en dålig syretransportkapacitet och orsakar trötthet hos patienten. Obehandlade Gaucher-patienter har vanligen låga eller mycket låga hemoglobinhalter. Ett enkelt blodprov ger även information om halten trombocyter i blodet. Ett lågt trombocyt-värde är ofta typiskt för Gaucherpatienter och visar sig ofta genom att patienten har lätt för att få blåmärken och att blödningar inte upphör lika fort som hos helt friska personer. Ett enkelt blodprov är rätt utfört inte smärtsamt.

Venöst blodprov

Vissa prover, bl.a. för att fastställa enzym-aktiviteten i blodet, kräver större mängder blod än vad som kan fås via ett enkelt blodprov. Därför tas blod via en ytlig ven, vanligen i någon underarm, och tappas på flera provrör. Det kan vara svårt att ta detta blodprov på barn som har tunna och sköra ytliga blodkärl. Provet kan vara smärtsamt för många barn och det finns möjlighet att lokalbedöva det hudområde som är aktuellt, exempelvis med Emlakräm. Det är också viktigt att en liten kanyl används och att personalen är van att ta prover på barn.

Bedövningen måste appliceras ca 1 timme innan provtagningen. Både barn och vuxna kan använda bedövningskrämen. En nack-del med bedövningen är att det kan inne-bära att det blir svårare att hitta lämpliga kärl att sticka i. Blodkärlen drar nämligen ihop sig av bedövningskrämen.

Barn och ungdomar har i regel fått en s.k. Port-A-Cath inopererad för att förenkla enzymterapi. Mer omfattande blodprovtagning bör då genomföras med hjälp av denna port.

Blodprover används både för att ställa diagnos (utifrån enzymaktivitet) och för att följa upp hur patienter reagerar på medicinering.

Enzymaktiviteten i blodet kan också användas för att undersöka om någon är anlagsbärare, men resultaten är här inte helt säkra och bör därför betraktas som indikationer.

Venösa blodprover används även för att med DNA-analys fastställa vilken mutation som orsakar sjukdomen och för att testa eventuella anlagsbärare. Se även Viktiga prover.
Biopsier

Biopsi innebär provtagning av vävnad för senare analys. Provtagningen kan ske med nålar eller kirurgiskt. Vanligen krävs inte benmärgsbiopsi för att diagnosticera Gauchers sjukdom, men i brådskande fall kan det vara nödvändigt. Alternativet att med hjälp av blodprover fastställa enzym-aktiviteten kan ta mer än 2 veckor för att få provsvar.
Benmärgsaspiration

Benmärgsaspiration är obehaglig för patienten just när den görs, men den görs snabbt och provsvar fås inom ett dygn. Vanligen sticks en nål in i baksidan av bäckenbenet och ett prov av benmärgs-vätskan sugs upp. Provet görs under lokalbedövning.

Benmärgsaspiration är främst lämplig för barn och yngre patienter där Gauchers sjukdom är en av flera möjliga diagnoser. Exempelvis så är symtomen för tidig leukemi snarlika med förstorad mjälte, anemi och låga trombocytvärden.
Kirurgisk benmärgsbiopsi

Ibland, främst när sjukdomen påverkat skelettet kraftigt, kan det vara omöjligt att få tillräcklig mängd användbar benmärgs-vätska. Det kan då vara nödvändigt att ta ett kärnprov av ben och benmärg. Provet tas då normalt från bäckenet. Detta är en mycket smärtsam undersökning som inte brukar utföras mer än en gång. Barn sövs därför i de fall då prov måste tas. Eftersom en nedsövning i sig är en risk krävs det mycket goda skäl för att utföra detta prov. Det är mycket ovanligt att kirurgisk biopsi utförs på barn. I normala fall används inte benmärgsprover för att följa upp hur Gaucher patienter reagerar på behandling.

Leverbiopsi

Ibland kan det vara nödvändigt att utföra biopsi av levern för att säkerställa om patienten har utvecklat skrumplever, en ovanlig komplikation. Om skrumplever föreligger kan det vara nödvändigt med ytterliga biopsier för att kunna förutsäga sjukdomsförloppet. Leverbiopsi är numera mycket ovanligt och förekommer endast med patienter som ej behandlats med enzymterapi.

Leverbiopsier är smärtsamma och innebär en klar men liten skaderisk, speciellt för
Gaucherpatienter där risken för blödningar är större än normalt.

Röntgen

Röntgenstrålning från konventionell röntgen och datortomografi innebär en viss ökad risk för ohälsa samtidigt som under-sökningsmetoderna ger mycket värdefull information. Bl.a. om storlek hos mjälte och lever, samt skelettförändringar. Diagnos och uppföljning bör dock utformas så att strålningsdosen blir så låg som möjlig. En rekommendation är att barn inte bör röntgas mer än vart annat år och då endast om det finns klara skäl för det.

Planröntgen av skelett

Vid planröntgen av skelettet får patienten ligga på ett undersökningsbord och i omgångar inta olika kroppsställningar så att de skilda benen kan röntgas. Normalt röntgas överarm, kotpelare, bäcken samt lårben. En komplett skelettröntgen tar ca 20 minuter och är smärtfri för en frisk person. En Gaucherpatient med skelettbesvär kan dock uppleva smärtor och bör därför informera personalen om extra kuddar eller annat behövs.
Röntgentomografi

Vid röntgentomografi ligger patienten stilla på en brits som sakta förs genom en roterande röntgenkamera. Kroppen röntgas successivt i skivor vilket sammansatt ger en tredimensionell bild av kroppen. Metoden gör det möjligt att bestämma storlek och form hos olika inre organ. Den kan också ge ytterligare information om skelettets tillstånd. En undersökning tar ca 20-30 minuter.

Röntgentomografi är i sig inte smärtsam, men kan vara obehaglig för patienten om det innebär att dricka stora mängder kontrastvätska, ca 1 liter. Små barn klarar inte heller att dricka sådana mängder. Bestämningar av organstorlek kan dock utföras utan att patienten dricker kontrastvätska. Det blir dock svårare att analysera resultaten om kontrasten inte är den bästa möjliga.

Små barn kan också uppleva det svårt att ligga mycket stilla i samband med röntgen-tomografi.

Strålningsdosen är inte större än vid normal planröntgen.

Magnetresonans

Magnetresonans ger mycket värdefull information om benmärgens och skelettbenens tillstånd. Den kan användas både för diagnos och för uppföljning av medicinering. Metoden utnyttjar elektromagnetiska fält varför den tidigare beteckningen magnetröntgen egentligen är felaktig.

För barn och för vuxna med cellskräck kan metoden vara mycket skrämmande eftersom undersökningen innebär att patienten placeras i ett tämligen trångt rör och där måste hålla sig i stillhet.

Magnetröntgen innebär ingen exponering för röntgenstrålning trots att beteckningen indikerar det. Istället exponeras kroppen för elektromagnetiska fält, men detta ska så vitt man vet inte innebära några hälso-risker.

Ultraljud

Ultraljudsundersökningar kan ge information om inre organs storlek och utseende. De används därför både för diagnos och uppföljning, vanligen för att kontrollera om mjälte och lever minskar i volym tack vare medicinering. Ultraljudsundersökningar ger även information om eventuella infarkter i dessa organ.

Vid undersökningen får patienten lägga sig på en brits och buken smörjs in med en kontaktpasta. Den läkare som utför undersökningen för ett litet don över buken och en bild visas då på en TV-monitor. Undersökningen tar ca 20 minuter och är i normala fall smärtfri, men för att undvika obehag bör den som gör undersökningen inte trycka alltför hårt mot mjälte och lever. Inga hälsorisker är förknippade med ultraljudsundersökningar.

EEG – test

Med EEG-test mäter man hjärnas elektriska aktivitet, vilket kan ge bra information om hur centrala nervsystemet påverkas av sjukdomen. Patienten förses med en mängd elektroder som fästs med en kletig kontaktpasta på givna platser på huvudet. Därefter mäts hjärnaktiviteten under olika förhållanden, bl.a. när patienten utsätts för blinkande ljus. Just detta blinkande ljus kan upplevas obehagligt och kan även utlösa anfall hos patienter med epilepsi. Patienter med epilepsi bör därför inte utsättas just för detta prov med blinkande ljus. I övrigt är undersökningen inte speciellt obehaglig. Ett EEG-prov tar normalt inte mer än en timme att genomföra.

Psykologiska utvecklingstest

Gauchers sjukdom typ III kan medföra att patienternas mentala utveckling störs
genom att centrala nervsystemet påverkas. Därför är det vanligt att unga patienter får genomföra psykologiska utvecklingstest. Deras förmåga undersöks och graderas då inom olika områden, exempelvis språklig, verbal förmåga, problemlösningsförmåga, logik, mönsterigenkänning mm. Testresultaten ger underlag för om stödåtgärder ska sättas in och resultat används även inom forskningen kring Gauchers sjukdom.

Testen utförs av speciellt utbildade psykologer och brukar uppskattas av barnen. Ett test tar någon eller några timmar att genomföra och anpassas efter barnen. Resultat brukar meddelas inom ett par veckor.
Andra tester och undersökningar

Vid kontroller av barn brukar man mäta längd och vikt för att se hur barnet
utvecklas. Kroppshållningen kontrolleras för att eventuella skelettdeformationer ska upptäckas så tidigt som möjligt. Vidare brukar läkaren undersöka reflexer, balans och ögonrörelser för att kontrollera påverkan på centrala nervsystemet. Genom att klämma på och känna av buken, s.k. bukpalpering, kan läkaren upptäcka eventuella storleksförändringar eller förhårdnader hos mjälte och lever

Viktiga prover vid Gauchers sjukdom

Hb: Hemoglobin (blodvärde) brukar vara sänkt och indikera blodbrist vid Mb Gaucher. Det beror oftast på att den förstorade mjälten överfungerar och förstör de röda blodkropparna för snabbt. Hb brukar börja stiga ganska snabbt efter påbörjad enzymbehandling.

TPK: Trombocyter (blodplättar) behövs för att blödningar vid sårskador skall stoppa. Trombocyttalet är ofta sänkt av samma skäl som Hb. Det krävs dock en kraftig brist för att symtom på ökad blödningsbenägenhet skall visa sig. Trombocyttalet stiger också efter påbörjad enzymbehandling men det sker oftast betydligt långsammare än Hb.

LPK: Leukocyttalet d v s antalet vita blodkroppar ligger ofta relativt lågt men det ger inga symtom. LPK normaliseras också när mjälten blir mindre.

Ferritin är ett mått på järnförråden i kroppen. Ferritinhalten i blod är ofta kraftigt förhöjd vid Mb Gaucher. Den sjunker under enzymbehandling

Serumjärn (Fe/s) är den mängd järn som finns i blodet. Det är lågt vid järnbrist men även vid infektioner och andra sjukdomar. Det gäller bl.a. Mb Gaucher där serumjärn kan vara lågt utan att det föreligger järnbrist i kroppen.

ASAT och ALAT är förkortningar på enzymer som finns bland annat i levern. De stiger om levern håller på att ta skada.

Kreatinin är ett ämne som bildas i muskler och utsöndras i njurarna. Vid dålig njurfunktion stiger kreatininhalten. Kreatinin brukar vara normalt vid Mb Gaucher.

Chitotriosidas är ett enzym vars funktion man hos människan man är osäker om. Gaucherceller utsöndrar stora mängder chitotriosidas. Chitotriosidashalten är ett mått på antalet Gaucherceller i kroppen, det vill säga hur stor inlagringen är. Under enzymbehandling sjunker halten. Analysen görs för att följa effekten av enzymbehandling.

Sura fosfataser är ett annat enzym som utsöndras i ökad mängd av Gaucherceller och kan användas på samma sätt som chitotriosidas när man vill följa behandlingen.

Glucosylceramid är det fettlika ämne som lagras in i kroppen vid Gauchers sjukdom. Det lagras framför allt i speciella vita blodkroppar som kallas makrofager. De omvandlas till så kallade Gaucherceller. Halten av glucosylceramid i plasma (blodvätskan) och i röda blodkroppar analyseras under behandlingen och värdena används för att ställa in rätt dosering vid enzymbehandlingen.

Cerebrosid-ß-glucosidas, glucosylceramidas, cerebrosidas är olika namn på det enzym som saknas vid Gauchers sjukdom och som har till uppgift att bryta ned glucosylceramid. Man brukar analysera aktiviteten i vita blodkroppar när man vill fastställa om någon har Gauchers sjukdom.